Och på tal om föregående inlägg...

Vi hade ungarnas mormor med oss. Hon är engelsktalande och efter teatern när vi stod och klädde på oss jackorna kom Kevs lärare fram och ville bonda. Eftersom pojkvännen hade gått iväg för att stjäla muffins och samla ihop barn fick jag stå jämte och le och nicka lite, som ett fån. Efter ett tag vänder sig läraren mot mig och säger högt, klart och tydligt (för att jag verkligen skulle förstå vad hon sa): Pratar DU svenska? Jaaa deeet gööör jaaag! svarar jag lika högt och tydligt tillbaka. Läraren blir generad och börjar babbla. "Jaa, man vet ju inte, hehe, men vem är du då? Är du Kevins storasyster?" (Suck!) "Nej. Jag är hans plastmamma" Just då kom pojkvännen tillbaka och räddade mig ur den hopplöst pinsamma situationen och vi kunde gasa iväg mot solnedgången...