Jeansens vara eller icke vara...

Jag har alltid varit en jeanstjej. Eller alltid är väl att ta i, när jag gick i mellanstadiet hade jag alltid tights och t-shirts, men när jag började sjuan fick jag lägga ner det. Då var man ju tvungen att se ut precis som alla andra för att inte bli mobbad. Kan ju erkänna att jag var lyckligt lottad eftersom jag var liten och söt, så jag kom undan med en hel del skumma outfits även i högstadiet. Men sen den dagen jag köpte mitt första par Levi's 501:or har jag alltså levt i jeans. Jag hade jeans jämt, till och med på avslutningen i 9:an (hemska tanke!). Men nu har det hänt någonting. Jag känner mig totalt nerklädd i jeans. Jag vill ha kjol! Så gulliga och vippiga som möjligt tack! Eller pennkjolar, med klackar till såklart. När jag jobbar (i matbutikskassan) är det mest praktiskt att ha jeans, särskilt eftersom det är lite kallt och dragit från kyldiskarna. Och t-shirt är ju mest praktiskt, särskilt eftersom det inte går att ha den oerhört fula västen som är vår arbetsuniform knäppt utan att se ut som en första klassens byfåne. Men jag känner mig alltid som en lodis när jag kommer till jobbet i mina stuprörsjeans, Schollsandaler och långa toppar... När jag och pojkvännen var och handlade i affären där jag jobbar och jag hade gullig 50-talskjol och kilklackssandaletter blev jag näst intill utstirrad, men vad gör det när man känner sig som hemma i fina kjolar. Jag har aldrig brytt mig om vad andra människor tycker och tänker om mina kläder (vilket är konstigt eftersom jag är helkänslig vad gäller andra delar av mitt utseende), så varför skulle jag börja nu?